Landskapsutveckling i Knutby socken
- jordbruk och befolkningsstruktur från forntid till nutid

Mats Lindh

1 Inledning

2 Beskrivning av området
2.1 Berggrundsförhållanden
2.2 Odlingsområdet
2.3 Skogsområdet
2.4 Vattensystemet
2.5 Bebyggelsecentra och kommunikation

3 Jordbrukets förutsättningar
3.1 Under 3000 m glaciäris
3.2 Landskapet stiger ur havet
3.3 Moränen svallas och åkerjord bildas
3.4 Knutbys klimatförutförutsättningar

4 De första bosättarna
4.1 Äldre järnålder
4.2 Yngre järnålder

5 Den rika bygden
5.1 Knutbys medeltid
5.2 Tiden fram till 1800-talet

6 1800-talet, början på den nya tiden
6.1 Krav från en växande befolkning.
6.2 Effektivisering och expansion av jordbruket

7 1900-talet: Rationalisering och urbanisering
7.1 Befolkningsminskning från sekelskiftet
7.2 Byarna i Knutby socken "upphör"
7.3 Jordbrukets påverkan av naturlandskapet fortsätter
7.4 Knutbys "kyrkbacke" vaknar till liv
7.5 Knutby idag, en centralortsperiferi?

8 Avslutning

Sammandrag över fornlämningar i Knutby socken.

Käll- och litteraturförteckning

1 Inledning

Knutby är en mycket gammal kulturbygd. Här har människor bott och levt sedan järnåldern. Vad vi i dag ser är resultatet och fortsättningen av en mycket lång historia som startade redan under forntiden. I dagens hektiska tidevarv kan det ibland vara svårt att stanna upp och fundera över varför saker och ting ser ut som det gör i vår närmaste omgivning. Det är viktigt att känna till sin historia för att förstå nuet och för att kunna se framåt, även på det lokala planet!

Frågar man en äldre infödd Knutbybo eller någon som bott här länge, om var Knutby börjar och slutar, så får man ganska precisa svar som ofta sammanfaller med den gamla socken eller församlingsgränsen. Det har därför känts naturligt att hålla sig inom socknens ram för denna uppsats. Begreppet socken härstammar ur fornsvenskans "sokn" och beskriver människor som söker sig till samma plats eller från betydelsen lagsökning (Bra Böcker, 1989). Socknen är den minsta territoriella avgränsningen men används inte i dag som ett juridiskt begrepp. (I juridiska sammanhang används i dag begreppet församling.) En del forskare menar att sockenindelningen kan härledas från det förkristna tingssamhället medan andra forskare anser att socknen från början var en indelning kyrkan gjorde under tidig medeltid.

Den här korta uppsatsen (från början en regionalgeografisk uppsats från 1993) beskriver till vissa delar hur landskapet utvecklats och hur människor under århundraden skapat det kulturlandskap vi i dag kan se i Knutby. Uppsatsen har kommit till genom studier av kartor, flygfotografier och litteratur. Tyngdpunkten är lagd på jordbrukets förutsättningar och utveckling och hur den moderna samhällsutvecklingen påverkat odlingsmönster och befolkningsstruktur.

2 Beskrivning av området

2.1 Berggrundsförhållanden

Knutby socken har en berggrund bestående av mycket gammalt urberg som härstammar från rötterna av en gammal bergskedja, Svekofenniderna, bildad för 2000 - 1700 miljoner år sedan (Länsstyrelsen 1982). I de västra och norra delarna av området dominerar urgraniten och i den östra och södra delen består berggrunden i huvudsak av gnejser (se fig.2). Grönsten (diorit, gabbro, metabasite) finns runt Kolsjön och är då ofta insprängda i granitkroppar.

Grönsten finns även i Burviksområdet, strax öster om Söder-Giningen och väster om Åsby, allt insprängt i gnejskroppar. I övrigt påträffas hälleflinta i mindre stråk mellan sjöarna Söder-Giningen och Hosjön och två förekomster av kalksten finns mellan Tarv och Hosjön. Ett äldre kalkbrott vid Hosjöns strand har använts till marmorbrytning till prydnadssten (Länsstyrelsen, 1982). Närmare Tarv finns också ett övergivet kalkbrott och en övergiven järngruva med en mindre varphög. (Platsen är idag belamrad med skrot.)

Figur 2. Bergarter och glaciala formationer i Knutby socken
Källa: SGU "Rånäsbladset" 1866 - 1867, SGU, specialkarta ser. AH nr. 5 1983

2.2 Odlingsområdet

I socknens centrum finns ett större sammanhängande jordbruksområde utmed Olandsåns dalgång. (Se bil.1, top.karta över Knutby.) Från kyrkan sträcker sig området norrut mot sjön Söder-Giningen, mot väster för att sedan vika av mot nordväst till ett område norr om sjön Kärven. Strax söder om kyrkan finns ett mindre uppodlat område. Åkerlandskapet är brutet av granithällar och moränryggar. I partier närmast gränsande moränmarker på ungefär 15-20 meter över havet, är lerjord vanligast förekommande. I låglänta områden är de organogena jordarna dominerande. Jordarter med högt organiskt innehåll, s k lösjordar, finns i ett större område från Hemåla till väster om Gränsta och Harsjöområdet och därifrån vidare till Björkö och Söder-Giningen. En arm med lösjord sträcker sig söder om kyrkan mot Solstorp.

Ett mindre odlingsområde utbreder sig vid byn Sotter och västerut utefter sjön Sotterns norra strand. Vid Sotter är större delen av ytan täckt med grövre material (mjäla, mo eller sand) som svallat ut från den närbelägna rullstensåsen. Ett halvmåneformat stråk av lösjord går ifrån Byholma ner till sjön Sottern. Mindre områden består av lera t ex norr om lösjorden närmast sjön. Ett tredje område ligger i socknens södra del och går från Fågelsången/Bysättra, ostnordost till Gavel. Detta är ett mycket smalt område som runt Gavel vidgas något. Jordarterna är i huvudsak lösjord med vissa områden av mo eller sand från rullstensåsen som går i nordlig riktning från Fågelsången till Tunbacken.

2.3 Skogsområdet

Knutby är till övervägande delen en skogsbygd. Skogsmarkerna bildar i stort sett en ring runt de centrala delarna och bryts endast av jordbruksstråket från Rickeby till Solvalla. Skogsmarkerna återfinns i moränområdena över 15-20-metersnivån. Barrskogen dominerar med mindre inslag av lövbestånd som t ex hasselskogen längs vägen till Hosjöns badplats.

2.4 Vattensystemet

Olandsåns vattensystem genomkorsar bygden, från sjön Kärven österut för att vid Hemåla vika av mot norr till sjön Söder-Giningen. De omgivande skogs- och odlingsmarkerna avvattnas av biflöden och grävda diken som slutligen går ut i Olandsån. Till detta vattensystem hör slättsjöarna Kärven, Hosjön och Söder-Giningen. Sottern tillhör ett annat vattensystem och avvattnas via Edsbro österut. Sprickdalssjöar och skogstjärnar är Norrsjön, Långsjön, Kolsjön, Kvarnsjön, Stor- och Lill-Tickuln samt andra småtjärnar.

2.5 Bebyggelsecentra och kommunikation

Knutby utgör bygdens befolknings- och lokala servicecenter. Totalt bor 634 personer i samhället (Uppsala kommun, 1993) som har livsmedelsaffär, skola, ålderdomshem, post, bank distriktsläkare m.m. För övrigt finns endast mindre bybildningar utan fast service. Knutby ligger i navet för ett antal vägar som utgår i alla väderstreck största vägen är länsväg 282 som går från Uppsala till Edsbro, korsande området i en huvudsaklig öst- västlig riktning. Mindre vägar går norrut mot Alunda och Gimobygden, söderut till Rånäs och Rimbo samt mot nordväst mot Solvalla och Bärby.

3 Jordbrukets förutsättningar

Den enorma landisen medförde en omfattande förändring i naturlandskapet. I Knutbyområdet bildade isens tyngd och materialtransport ett moräntäcke som lades som en matta över landskapet. Isens rörelse medförde att material från den kalkrika berggrunden i Bottenhavet norr om den nuvarande Upplandskusten, transporterades och deponerades över det blivande Uppland. Så trots urbergets låga PH-värde, har de uppländska jordarterna en hög kalkhalt på ca 10-30% kalciumkarbonater (CaCO3). Detta är viktigt för markens bördighet eftersom kalken är en förutsättning för växters upptagande av närsalter och på senare tid som buffert mot sura svavelregn.

Figur 3. Inlandsisens transport av kalkhaltigt material.
Källa:Atlas över Sverige, s. 15-16:4

3.1 Under 3000 m glaciäris

Isälvsmaterial finns att påträffa på två ställen i Knutby. Dels en ås som går från södra delen av sjön Söder-Giningen i sydostlig riktning genom Hosjön till byn Sotter, dels en ås som i områdets södra del går från Tunbacken söderut mot Fågelsången (se fig.2). Dessa båda kan enligt min mening sägas vara utlöpare till den i sydost liggande Lohäradsåsen. Gamla grustag finns t ex i Åsby och söder om Tunbacken. Karaktäristiskt är att den gamla vägen förbi Tunbacken mot Fågelsången är anlagd på åsen, men att åsmaterialet senare skulle utnyttjas och borttransporteras för vägbyggen och järnvägsbankar på andra sträckningar. Under den sista nedisningsperioden nådde isranden under tillbakadragandet det nuvarande Knutby ca

år 7 750 f.Kr. Isräfflor på berghällar visar att tillbakadragandet i huvudsak skedde i nordvästlig riktning (Atlas över Sverige). Istäcket byttes därefter under några årtusenden till ett mäktigt vattentäcke istället.

3.2 Landskapet stiger ur havet

Under den enorma Ancylussjön, 6 500 f.Kr., låg området ca 100 m under vattenytan. Efter tvåtusen år, 4 500 f.Kr. hade djupet krympt till 60 m och utgjorde ett innanhav, Litorinahavet. Landhöjningen var mycket snabb efter isens avlägsnande. Mellan 6 500 - 4 500 f.Kr. var höjningen ca 2 cm per år till skillnad mot dagens 0,5 cm per år. (Atlas över Sverige, s.20 karta 5-8.)

Hur länge har Knutby legat ovan havsytan och hur såg landskapet ut allteftersom landet höjde sig över vattenytan? Under den yngre stenåldern runt 2 000 f.Kr., hade området kring Knutby utvecklats till ett skärgårdslandskap och utgjorde det dåvarande yttersta havsbandet, med endast ett fåtal mindre kobbar och skär (Länsstyrelsen, 1979). Enligt ett strandförskjutningsschema utarbetat vid naturgeografiska institutionen i Uppsala, skulle havsnivån vid denna tidpunkt legat ungefär på 28-metersnivån i dagens terräng. Den nuvarande odlingsmarken och de mest låglänta områdena i Knutby, dvs. under l5-metersnivån, var helt vattentäckta så sent som 500 f.Kr (se fig.4).

Figur 4. Vattentäckta områden 500 f.kr.
Utgående från 15-meters höjdkurva på topografiska kartan, Uppsala 11I NO.
Siffror visar platser för fornlämningar enligt förteckning.
Källa: Strandförskjutningsschema utarbetat vid Naturgeografiska inst. Uppsala

Rent schematiskt skulle området i stort sett vara ett fastland vid tiden för Kristi födelse. Under järnåldern var Olandsån ett vattenstråk som med sjöar och åar i Knutby och Almungebygden var förbunden med både den centrala delen av Uppland och Bottenhavet. (Kulturhist. bebyggelseinv, 1988). Ett område vid Björkö och Söder-Giningen ligger på mellan 5-10 m.ö.h. idag, vilket är lägsta nivån i socknen. Dessa nivåer kan jämföras med området kring Långhundraleden som skall ha varit seglingsbar fram till Gustav Vasas regeringsår under 1500-talet.

3.3 Moränen svallas och åkerjord bildas

Under landhöjningsfasen blev det skapade moränlagret omfördelat. Morän och lera som efterhand hamnade i strandzoner, bearbetades av vattenrörelser och de finare materialet spolades eller svallades bort för att avsättas på lägre nivåer och i sänkor. (se fig.5).

Figur 5. Principskiss över jordartsfördelningen över
och under högsta kustlinjen.
Källa: Inga Södermans "Sveriges jordbruk" 1976, sid. 6

Med utgångspunkt från figur 5 kan jordarterna och markanvändningen i Knutby i dagsläget sägas utgå från mitten av bilden, den kalspolade hällen, och vidare till höger. De högsta punkterna i Knutby socken ligger på mellan 30 och 50 m.ö.h. och är ofta kalspolade hällar. Mellan 15-30 meter återfinns den svallade moränen. Under 15-metersnivån utbreder sig lerområden med postglacial lera, dvs. finmaterial som svallat ur moränen på högre nivåer i landskapet.

Knutby tillhör de mellansvenska heterogena lerområdena vilket innebar att lerjordarna varierar i sin sammansättning efter topografin (se fig.6).

Figur 6. Schematisk profil genom ett mellansvenskt,
heterogent lerjordsområde.
Källa: Inga Södermans "Sveriges jordbruk" 1976, sid. 12

I högre partier i landskapet, intill moränbackar och bergsryggar, dominerar de lättare lerjordarna. I lägre delar finns ofta den styva lerjorden och i sänkor, t ex närmast Olandsån, är gyttjelera och mulljord dominerande (Söderman, 1976). Ju lägre nivåerna blir, desto högre blir mullhalten i jorden. Den minerogena jorden övergår till en organogen. Dessa jordarter består av material från växter och djur som inte helt har förmultnat eller förruttnats. De kan ha bildats genom att marken t ex helt eller tidvis täckts av vatten (Gillberg, 1979).

3.4 Knutbys klimat

Klimatet försämrades ganska rejält vid tiden runt 500 f.Kr. Klimatet blev kallare och fuktigare. Sedan dess har klimatet inte på något mer omfattande sätt förändrats.

Dagens medelvärden för temperaturen i Knutby är för januari är -3°C och för juli +16°C. Nederbörden per år är i genomsnitt ca 500 - 600 mm (Atlas över Sverige).

Om man vill studera förutsättningarna för jordbruk i ett område, så är det främst klimatförhållandena under växtperioden som är det intressanta. Knutbys vegetationstid, dvs. då dygnsmedeltemperaturen överstiger +3°C, börjar normalt den 20 april och slutar den 1 november. Detta innebär att vegetationstiden är 156 - 180 dygn per år. Nederbörden är under denna tid ojämnt fördelad och uppgår till mindre än 125 mm mellan 20 april och 30 juni och 200 - 250 mm mellan 1 juli och 1 november. Risken för frost är inte så stor under perioden mellan sådd och skörd. Före den 1 juli så uppgår frostdygnen i genomsnitt till 8 - 11 dygn och efter 1 juli behöver man inte räkna med frost alls enligt statistiken (Söderman, 1976).

Utgångsläget var alltså gynnsamt för en blivande odlingsbygd i Knutby. Under den fortgående landhöjningen kunde de första bosättarna kolonisera och uppodla den då jungfruliga marken.

4 De första bosättarna

4.1 Äldre järnålder

Under järnåldern var de inre vattenlederna betydelsefulla för kolonisationen och för Knutby var området kring den nuvarande Olandsån av central betydelse. Den dåvarande segelleden var förbunden dels med de centrala delarna av Uppland, dels med Bottenhavet. Västerut gick leden till sjön Kärven där en dragplats vid Mörtsjöberget måste passeras för fortsatt färd till Almunge och Funbo för att slutligen nå Uppsalafjärden. (Kulturhist. bebyggelseinventering, 1988.)

De första bosättningarna i området kring Knutbys slättbygd markeras av de många och stora gravfälten invid åsträckningen. Gravfälten innehåller ibland hundratals gravar fördelade på flera generationer. Gravarna berättar om en bondebefolkning utan några större sociala skillnader och om ett uniformt gravskick för alla, både barn och vuxna. Liken brändes och benresterna och några få gravgåvor sandades i ett lerkärl eller grävdes ned i en grop i marken. Platsen markerades med stensättningar i olika formationer som trianglar, kvadrater och cirklar och ofta med en lagd kantkedja av sten. Även rösen, högar och resta stenar, s k bautastenar, förekommer. Gravarna ligger ofta på grusåsar, kullar och höjder över den nuvarande 15-meters nivån. De höjde sig därigenom över dåtida intilliggande vattenytor eller sank- och betesmarker (Den svenska historien, 1992) (se fig.4). De kvadratiska och triangulära stensättningarna kan generellt sägas vara från äldre järnålder (500 f.K.r.-500 e.Kr.) medan högar är från yngre järnåldern (500-1100 e.Kr.). Resta stenar och bautastenar finns på gravfält från århundradena närmast Kristi födelse (Länsstyrelsen, 1979).

Man kan med fog anta att området allt mer nyttjades av människor från inlandet i takt med att landet övergick från skärgårdslandskap till ett sammanhängande fastland under bronsåldern. Den huvudsakliga koloniseringen av det nuvarande Knutby bör ha skett från ca 500 f.Kr. Jag drar den slutsatsen av att lämningar från bronsålder inte är funna i denna socken och med hänsyn till strandförskjutningen. Den odlingsbara marken började, av allt att döma, friläggas först efter 500 f.Kr. vilket gjorde att trakten då på allvar blev intressant för bosättare.

4.2 Yngre järnålder

Odlingsbygden utvidgades alltmer under vikingatiden och fram till tidig medeltid. De marker som under 1100-talet var tagna i anspråk för jordbruk och boskapsskötsel, var ungefär de marker vi idag kan se som åker och äng (Länsstyrelsen, 1979).

I Knutby finns från vikingatiden några runstenar som vittnar om dåtida liv. "Rangbjörn lät resa stenen efter sin . . . Vighjälm och Fulluge, Frögers arvinge. Osten (ristade)." Så lyder runorna på Burviksstenen. Livsöden och händelser från förfäders tid möter oss på ett påtagligt sätt genom runstenarna. Burviksstenen (se fig.7) visar en orm med runor ristade på dess ringlande kropp. Vidare ser vi en hund och en jaktfalk, en exklusivitet som kan antyda om att stenen tillägnats en storman i bygden. Hunden kanske är en västgötaspets? En hundras som var populär hos vikingarna som vallhund och husdjur. Avsaknaden av något kors säger oss att stenen är gammal, eventuellt från 900-talet (samtal med Håkan Eriksson, Upplandsmuseet 93-11-11).

Figur 7. Burviksstenen (U590)
Upplands runinskrift. 1943 - 46.

I Gränsta finns ett fragment av en runsten som redan omtalades år 1745. Den avritades efter att ha hittats i en källarmur. Enligt uppgift skulle stenen stått där källaren nu var belägen 30 år tidigare dvs. 1715. Man beslöt att resten av stenen skulle vara kvar i muren. 1872 återupptäcks stenen i ett ännu sämre skick, nu inmurad i en ladugårdsgrund. 1916 omnämns stenen igen fast då har det som är kvar placerats på en annan sten i gästgiveriets trädgård där den fortfarande återfinns. Texten på stenen lyder: ". . . ämne och Otrygg och Sigtrygg och Asger reste stenen efter Luden . . . Asger reste efter Luden, deras (?) fader." Läsordningen är något oklar men ristningen med s k stungna runor ger ett ungt intryck och dateras till tidigt 1100-tal (Upplands runinskrifter s485, 1943-46).

Dåtidens fornborgar är ett tecken på en allt fastare samhällsorganisation. Arbetsinsatsen för att uppföra dessa kan rentav jämföras med medeltidens kyrkobyggen (Länsstyrelsen, 1979). Fyra eller eventuellt fem fornborgar finns i socknen vilka bildar en linje i nordöstlig riktning, från nedre Harsjön till Vällnora. Fyra av dessa är säkert klassade som fornborgar medan den femte, belägen ett hundratal meter väster om Kumla gård, är osäkert om det är en fornborg. Det kan istället vara ett gammalt odlingsröse eftersom terrängen inte talar för att en fornborg bör ha placerats här. Fornborg, bygdeborg eller försvarsanläggning, utgjorde en tillflyktsort under orostider. Fornborgarna i mälarlandskapen härrör oftast från vikingatiden, 800-1100-talet och är vanligen belägna i otillgängliga trakter. Med tiden har dess vallar förfallit till långsträckta åsar eller rösen. De placerades oftast invid en brant klippa för att lättare kunna befästas som exempelvis fornborgen i Vällnora. Ett annat exempel är fornborgen vid Harsjön, öster om Ösby, som låg ute på en udde i sjön där landfästet kunde avskäras med en vall.

5 Den rika bygden

5.1 Knutbys medeltid

Svea rikes administrativa indelning skapades under tidig medeltid efter en försvarsorganisation som kallades för ledungen. I ledungen ingick hundaren som senare kom att bli häraden vars uppgift var att utrusta krigsfolk. Hundarena ingick i den tidiga indelningen av folkland som på 1200-talet slogs ihop till landskapet Uppland (Länsstyrelsen, 1979).

Knutby tillhörde ursprungligen folklandet Tiundaland och det följande Närdinghundra härad. Närdinghundra härads vapen föreställde en dynggrep (!) (Radloff, 1805) vilket kanske skulle symbolisera områdets bördighet (förhoppningsvis…). Under medeltiden växte järnålderns ensamgårdar till större byar samtidigt som vissa nyodlingar företogs i byns utkanter (Länsstyrelsen, 1979). Skriftliga belägg för några av socknens byar före år 1500 är: Asby 1316 (Åsby), Sudherby 1344 (Söderby), Rickaby 1366 (Rickeby), Graenista 1396 (Gränsta), Nyaby 1409 (Nyby), Jellstadom, Tarffue, Kaelingaby, Ekeby, Hemurdha 1424 (Ellsta, Tarv, Källingby, Ekeby, Hemåla), Grunstadh 1435 (Grunsta), Gaffel 1448 (Gavel), Skaeringaby 1490 (Skäringby) samt Suthre 1491 (Sotter) (Gustavsson, 1967).

I samband med att vattenlederna försämrades i skiftet mellan vikingatid och medeltid, upprustades och förbättrades gångstigarna till att mer likna vägar. Medeltida krav på en vägbredd av 10 alnar (ca 6 meter) kom att gälla ända fram till 1920/30-talet då bilismen gjorde sitt intåg (Länsstyrelsen, 1979). De mindre vägarna i Knutby är antagligen medeltida medan länsväg 282 helt byggdes om under 1930-talet och 1960-talet. Vägen norrut mot Bladåker har i etapper under 1900-talet rätats ut.

Knutby utvecklades till en relativt rik jordbruksbygd vilket möjliggjorde att en ovanligt stor sockenkyrka kunde byggas. Den byggdes under den ekonomiska blomstringsperioden på 1200-talet och ersatte förmodligen en äldre träkyrka som fanns på samma plats. Från denna tid nämns också Knutby för första gången i skriftliga källor som dels Knutabii år 1287, dels Knutaby år 1291. Namnet innehåller troligen terrängbeteckningen knut, i bemärkelsen bergkulle, som förmodligen kan härröras till Råsselberget sydväst om kyrkan (Gustavsson, 1967).

5.2 Tiden fram till 1800-talet

Under tiden fram till 1800-talet inträffar inte några större förändringar när det gäller jordbruket och markanvändningen. Ny mark uppodlas vid behov men i det stora hela går livet vidare i självhushållningens anda. Risken för missväxt och hunger var dock ett ständigt hot. Exempel på nödår är 1601 och 1844 - 45. Sockennämnden meddelade någon gång under 1845, att man anhöll om lån av Kungl. Maj:t. för att undvika hungersnöd. Årets skörd skulle inte räcka längre än till jultiden. Under vintern kunde råg och korn hämtas i Stockholm och råg och havre hämtades i Norrtälje (Gustavsson, 1983).

Under 1700- och 1800-talet brukades i genomsnitt 5 - 6 tunnland av varje bonde och under ett normalår kunde bönderna i Knutby ha säd till avsalu. Kalvar såldes till Stockholm och ved såldes till Uppsala (Radloff, 1805). De större förändringar som sker inom gäller i huvudsak jordägandet, där skattebönder förlorade i ägande mot en allt starkare adel under 1600-talets stormaktstid.

En god inblick i hur bondelivet kunde te sig under denna period, ger Knutbys hembygdsmuseum "Gammelgården" som grundades 1926. Hembygdsmuséet, som ligger mitt i Knutby samhälle, är en av länets största och har en stor samling hus och föremål som skildrar det gamla bondesamhället i Knutby socken.

6 1800-talet, början på den nya tiden

6.1 Krav från en växande befolkning.

Under 1800-talets andra hälft kom det gamla bondesamhället i Knutby, såväl som övriga Sverige, att skälva i sina grundvalar. "Freden, vaccinet och potäterna", ett väl använt och träffande uttryck som Tegnér myntade, resulterade i en stark befolkningsökning över hela landet från slutet av 1700-talet fram till början av 1900-talet. Födelseöverskottet kom att kulminera runt 1860-1880 med ett överskott på 11-12 promille (Norborg, 1988).

År 1749 hade Knutby församling och socken 1.133 invånare för att år 1800 ha 1.224 personer (Radloff, 1805). Befolkningsökningen på 91 personer, eller ca 8% på 50 år, kanske inte låter mycket men man skall ha klart för sig att antalet personer i Knutby förmodligen varit stabilt sedan medeltiden och att en befolkningsökning inte kunde ske utan att marginalerna till överlevnad minskade vid en oförändrad markanvändning. Försörjningen av en allt större skara människor krävde en ökad jordbruksproduktion där de första åtgärderna var att utöka odlingsarealerna och att effektivisera by- och odlingsstrukturen. Från 1850 till 1890 genomfördes tre stora projekt i Knutby som syftade till en bättre försörjning nämligen laga skiftet, Olandsåns sänkning och byggandet av en ny järnväg, Roslagsbanan.

6.2 Effektivisering och expansion av jordbruket

Genom att ha Rickeby by som ett exempel (se bil.1. top.karta) kan vi se de förändringar i markanvändning och bystruktur som skiftesreformer och vattendräneringar medförde. Rickeby by låg där den nuvarande Kaptensgården ligger, vid den karaktäristiska s-kurvan efter ca 3 km in på Solvallavägen. Som grund för storskiftesdelningen upprättades en karta över åker och äng år 1755 respektive 1769. Skiftet fastställdes vid Närdinghundra härads vinterting 5 mars 1770 (A:51-241 Storskifte å åker o äng, 1755, 1769). Storskiftesreformen kom inte att spela samma stora roll som det kommande laga skiftet. Däremot utgör kartan en beskrivning över den tidens markanvändning.

Kartbladet över Rickeby by, visar byns ägor som sträckte sig mot Ösbygärdet i öst och mot Rickebyvägen i norr. Vägen hade samma sträckning då som idag. I söder gränsar byägorna mot Skäringby ängsmark och i väster gränsar Skäringbyvägen. Arealen bestod av ungefär halva delen ängsmark och halva delen åkermark. Ängsmarken var utbredd i de låglänta partierna vid gränsen mot Skäringby ägor. Åkrarna och ängarna var uppdelade på sex gärden som i sin tur var uppdelade med tio skiften. Åkrarna var dikade i oregelbundna mönster medan ängen var odikad. Hustomterna och åkermarken var inhägnade, mot vägen och skogen och mot Skäringby och Ösby. Vid jämförelse med en äldre karta från 1641, hade inte odlingsmönstret nämnvärt förändrats under dessa hundra år. Ängsmarkerna i byns västra del är dock 1641 fortfarande bevuxna med lövträd (A3: 87-88, geometrisk avmätning, 1641).

Figur 8. 1) Rickeby by 1755, 2) Rickeby by 1845 - 46, 3) Fd. Rickeby by 1945
Källa: Lantmäteriverkets historiska kartarkiv, Gävle

Inför det mer omfattande laga skiftet upprättades en karta 1845-46. Reformen verkar ha varit trög att genomföra för ägonämnden i häradsstyret eftersom man den 22 januari 1851, i det lagtima vintertinget för Närdinghundra härad, formulerar sig "...blifvit till framtida efterrättelse fastställt,...". (Avskrift på karta för laga skifte, A51-244.) Den 5 okt 1860 fastställdes till slut det laga skiftet i Rickeby by. I skiftesbeskrivningen nämns att de gårdar som skulle flyttas ut hade fem år på sig att lämna den gamla tomten. Kartan visar att bykärnan fram till dess hade vuxit genom att tidigare avstyckade tomter nu blivit bebyggda. Den nya skiftesindelningen kom att skära snörrätt över de gamla gärdes- och skiftesindelningarna och skapade sammanhängande ägor med ekonomibyggnader på den egna marken. Fördelningen mellan åker och äng är i stort sett oförändrad sedan 1755 och de nuvarande fastighetsgränserna känns igen. För Rickeby by blev skiftet en omfattande förändring i bylivet. På den gamla bytomten kom endast tre gårdar av ett tiotal att ligga kvar (Kulturhist. bebyggelseinv, 1988). (Se fig. 8.)

1862 beslöts det om att Olandsån skulle sänkas. Med ett statligt lån kunde arbetet påbörjas 1864 och avslutas 1870. Åns sänkning berörde inte bara Knutby utan även nio andra socknar (Knutby-Faringe hembygdsforb., 1986). I beskrivningen till SGU:s "Rånäsbladet" från 1866-67 nämns att kärrängarna mellan sjön Kärven och sjön Söder-Giningen uppgick till en längd av nästan två mil och att "Vigten af Olands-åns sänkning är derför lätt insedd." (Beskrivning över Rånäsbladet s39,1868) Förutom ökade odlingsarealer medförde sänkningarna betydande förändringar på traktens slättsjöar Kärven, Hosjön, Harsjön och Söder-Giningen. Även sjön Sottern utanför Olandsåns område dikades ut. Sjöarnas naturliga torrläggningsprocess påskyndades i mycket hög grad och ytomfång och strandlinjer förändrades i rask takt med det sänkta vattenståndet. Från 1866 till 1910 delades Harsjön från att ha varit en hel sjö, till en övre och en nedre del med betydande vassvegetation. Vassen ökade starkt även inom de andra sjöarnas strandzoner. Läget stabiliserades därefter vid en avsevärt lägre nivå. Från vårt exempel Rickeby kan nämnas att i samband med sänkningen av Olandsån 1864-70, grävdes ett stordike som dränerade ängsmarkerna. Diket sträcker sig från sjön Kärven genom Rickeby och Skäringby för vidare anslutning till Olandsån. På den geologiska kartan från 1866-67 är diket uppritat till skillnad mot kartan över laga skiftet, vilket torde innebära att diket grävdes någon gång mellan 1864-67.

Självhushållningen och den förhållandevis sparsamma kontakten med omvärlden, förändrades i ett slag då järnvägen drogs genom Knutby socken. Dragningen av Roslagsbanan genom Knutby var dittills bygdens viktigaste händelse inom kommunikation och handel. Tidigare hade hästforor med kött, säd, ved mm gått in till städerna. Med den nya järnvägen kunde transporterna effektiviseras, marknaden vidgas och restid sparas. Roslagsbanan från Uppsala och Länna, genom Knutby vidare till Rimbo blev klar 1884. Ett litet stationssamhälle började växa upp (se fig.9). och blev en knutpunkt för allehanda transporter och tjänster. Dessutom skapade järnvägen nio arbetstillfällen som stins, stationsskrivare, kontorist, stationskarlar mm. Järnvägen medförde också att telefonen kom till Knutby år 1884 där växeln inledningsvis sköttes av stinsens fru. Vid stationen fanns ett mejeri, ett hotell med sex resanderum, matsal samt tingsal och postlokal som flyttats från Gränsta. En handelsbod fanns i närheten och på en äng nära stationsområdet, Hemålahagen, hölls varje höst en marknad. (Marknaden fick dock upphöra 1920 efter ett redigt byslagsmål.) Bönder möttes för att t ex sälja ved, slaktdjur och mjölk som sedan lastades för vidare transport. Handlarna i bygden hämtade varor som beställts från städerna. (Knutby-Faringe hembygdsförbund, 1986)

Blomstringsperioden varade i några årtionden kring sekelskiftet. Från 1930-talet och framåt hårdnade konkurrensen från en framväxande biltrafik. Det "nya" samhället kom som en virvelvind och banade väg för en utveckling bort från det gamla jordbrukssamhället.

Figur 9. Karta över Knutby stationsområde 1924 - 26.
(Ur kartbladet Hemåla nr. 3)
Källa: Lantmäteriverkets historiska kartarkiv, Gävle

7 1900-talet: Rationalisering och urbanisering

7.1 Befolkningsminskning från sekelskiftet

Befolkningsökningen under 1800-talet förbyttes under 1900-talets första hälft till en kontinuerlig minskning av antalet invånare i Knutby församling. Tabell nr.1 visar hur församlingens befolkningsmängd förändrats sedan 1920. Minskningen i antalet invånare bröts först i mitten av sextiotalet och har sedan dess varit på uppgång. 1900-talets industrialisering orsakade en urbanisering, en utflyttning från landsbygden in till städerna. Mekanisering och rationaliseringar inom jordbruket gjorde behovet av arbetskraft mindre och den i städerna växande industrin behövde den friställda arbetskraften.

Tabell 1. Knutby församlings befolkningsutveckling 1920 - 2004.
Källa: 1920 - 75, Uppsala kommun i siffror 1977 / 78
1980 - 90 Årsbok för Sveriges kommuner, SCB

7.2 Byarna i Knutby socken upphör

Utflyttningen skedde från socknens byar. Genom att studera utvecklingen av antalet brukningsenheter på landsbygden och total odlingsareal kan utflyttningen åskådliggöras (se tab.2).

Tabell 2. Antal brukningsenheter och odlad areal i hektar 1966 - 92.
Källa: 1945 - 75, Lantbruksregistrets länstatistik, SCB Örebro
1986 - 92, Länstyrelsens landsbygdsenhet, Uppsala

En brukningsenhet definieras som "Varje jordbruk, som med avseende på driften utgör ett och samma företag och drivs med en och samma arbetsstyrka" (Ur jordbruksräkningen 1951, Söderman s.49, 1976). Det framgår dock inte om enheten brukas på hel- eller halvtid eller om den brukas och arrenderas av andra men det borde ge en fingervisning om hur jordbruket förändrats och därmed förutsättningarna för att kunna leva och bo på landsbygden. Siffrorna i tabell 2 över antalet brukningsenheter säger oss att en stor rationalisering ägde rum mellan 1966 och 1975. Antalet brukningsenheter minskade och den totala odlade arealen t.o.m. ökade under denna period. Samtidigt som storleken på varje enhet ökade, innebar det också att antalet arbetare inom jordbruket minskade.

Mellan 1975 och 1992 minskade dock även odlingsarealen. I socknens ytterområden har grovt uppskattat ca 300 - 350 hektar lagts ned och förträdesvis planterats med skog (se fig. 10).

Nedlagda enheter är kopplade till arealer ägda av skogsbolagen Korsnäs AB respektive Hargs bruk. Däremot odlas fortfarande små bondeägda skogslotter i t ex Rickebys odlingar.

Figur 10. Nedlagd åkerareal i Knutby socken sedan 1945.
Källa: Lantmäteriverkets flygfotoavdelning

Genom att studera flygbilder från 1945, 1965 och 1992, ser man att tidigare ängsmark på lösjordar, helt och hållet har övergått till åkermark tack vare utdikningar och nya maskiner. Ingen större skillnad syns på åkrarnas storlek och struktur. Täckdikningar har i viss mån förändrat åkrarnas storlek men inte i någon större omfattning. Den odlade mark som lagts ned har legat i områden över 15-20 m.ö.h.

Den förändrade lokaliseringen av befolkningen har i hög grad påverkat kulturlandskapet och bebyggelsestrukturen. Från 1850-talet till 1945 skedde stora förändringar i framförallt bystrukturen. Som exempel ser man att Rickeby by övergått från en samlad byklunga till en utsträckt och gles radby (se fig.8). Av den gamla bykärnan finns nu endast några enstaka hus kvar. På platsen där Rickeby by låg finns idag endast ett äldre boningshus med brygghus och en ekonomibyggnad med lada och stall. Fortfarande finns den gamla bygatan kvar och utmed den en gammal f.d. länsmansgård med tillhörande lada. På den gamla bytomten finns också ett mindre bostadshus från 1920-talet samt en gård med bostadshus och ekonomibyggnader.

7.3 Jordbrukets påverkan av naturlandskapet fortsätter

Effektivisering och produktionsökning inom jordbruket fortsatte efter 1945 med en ökad maskin- och gödselanvändning. 1965 genomfördes en andra sänkning av Olandsån i syfte att upprätthålla och förbättra odlingsförutsättningarna. Ån hade under dessa hundra år slammat igen och dräneringseffekterna hade börjat klinga av med allt större översvämningar som följd under vårar och höstar (Knutby-Faringe hembygdsförbund, 1986). Återigen påverkades socknens slättsjöar genom sänkta vattenstånd. Dessutom började slättsjöar med många dikestillflöden att snabbare växa igen p.g.a. en ökad transport av gödning från intilliggande åkrar (se fig. 11).

Figur 11. Kärvens och Hosjöns utveckling 1945 - 92.
Hosjön med endast utlopp har efter Olandsåns andra sänkning fått ett lägre vatten-
stånd medan Kärven med ett antal tillflöden dessutom påverkats av eutrofiering.
Källa: Lantmäteriverkets flygfotoavdelning, Gävle

Genom flygbildsstudier har jag jämfört sjöarnas utseende från 1945 till 1992. Så gott som alla slättsjöar har påverkats, antingen genom Olandsåns andra sänkning eller av övergödning. Söder-Giningens yta minskades markant och likaså Hosjöns strandlinje förändrades mellan 1965 och 1992. 1945 hade den övre Harsjön fortfarande ett visst vattenstånd medan den nedre helt var borta. 1965 fanns i Övre Harsjön fortfarande en liten skönjbar vattenyta för att 1992 ha försvunnit helt. Enbart vegetationen avslöjar idag var Harsjön en gång legat. Ibland kan vårfloden tillåta att den gamla sjön vaknar till liv igen med rastande sångsvanar. Kärven visade tecken på igenväxning i den östra och västra armen redan mellan 1945-65. 1992 hade dessa armar helt vuxit igen och en vattenspegel syntes endast i sjöns mitt. Vattennivåerna verkar inte ha påverkats så mycket av den andra sänkningen utan främst är det övergödning som påverkat sjöarna. Skogs- och sprickdalssjöarna Norrsjön, Långsjön och övriga småtjärnar har inte påverkats på samma drastiska sätt. Norrsjön är reglerad för pappersmassafabriken i Hallstavik med variationer i vattenståndet som följd. Den lilla skogssjön Henaren väster om Vällnora dikades bort mellan 1945 och 1965.

7.4 Knutbys "kyrkbacke" vaknar till liv

Knutby samhälle existerade inte annat än som "kyrkbacken" fram till 1945. En karta från 1641 visar att nuvarande platsen för Knutby samhälle endast bestod av kyrkan med klockstapel, prästgården och en klockarbostad(?). Tilläggas kan att galgbacken (Lustigkullen) är utritad på kartan. Den skall ha legat på berget bakom det nuvarande ålderdomshemmet (A3:87-88, Redovisning av område kr kyrkan 1641) (se fig. 12).

Figur 12. Knutby 1641.
Källa: Lantmäteriverkets historiska kartarkiv, Gävle

1772 har bebyggelsen utvidgats med fattigstuga och sockenstuga vid vägkorset vid kyrkan. Där gammelgården idag ligger fanns ett ryttarhus och en backstuga. Eventuellt är backstugan den stugan som fortfarande ligger kvar uppe i backen, bakom det nuvarande biblioteket och förskolan (A:5l-73, skogsdelning med Ellsta 1772) (se fig. 13).

Figur 13. Knutby 1772.
Källa: Lantmäteriverkets historiska kartarkiv, Gävle

Under 1820-talet byggdes en lärarbostad vid kyrkan och parallellt med den byggdes en kyrkskola 1871 (Kulturhist.bybyggelseinventering, 1988). År 1888 byggdes en affär av klockaren Berglund på platsen mellan nuvarande församlingshemmet och lärarbostaden (Eriksson, 1987). På 20- och 30-talet byggdes bl.a. församlingshem, bilverkstad och fjärdingsmannens hus. Från 1945 går utvecklingen allt snabbare för Knutby; Knutby som då var en landskommun enligt den gamla sockenindelningen. Samma år står en ny affärslokal klar medan den gamla lokalen, som övertogs av Knutby kommun, får tjänstgöra som läkarmottagning, kommunalkontor, polisexpedition och bostad till läkare och kommunalkamrer.

Från 1962 och in på 70-talet, då Knutby utgjorde en storkommun med Bladåker, Faringe och Edsbro, tillkom ålderdomshem, skola, läkarmottagning, flerfamiljshus med bank- och affärslokaler, ett nytt kommunalhus med tandläkarmottagning, kommunalkontor, sjukkassa, polis- och arrestlokal, bibliotek och brandstation (Eriksson, 1987). Bebyggelse utvecklingen från 1945 kan åskådliggöras med skisser gjorda från flygbilder tagna 1945,1965 och 1992 (se fig. 14).

Figur 14. Skiss från flygfoton över Knutby samhälle
1) 1945, 2) 1965, 3) 1922.
Skalan varierar beroende på olika flyghöjd.
Källa: Lantmäteriverkets flygfotoavdelning, Gävle

Tätorten växte trots att socknens befolkningsunderlag minskade. Expansionen ledde, enligt min mening, till att den negativa trenden bröts för just Knutby. Varför expansionen kom till stånd berodde mycket på att det fanns en politisk vilja att försöka stoppa avfolkningen i bygden. Ytterligare en orsak var att Knutby blev centrum för en storkommun 1952 och att detta förpliktigade till en nivå av offentlig service. Detta i sin tur lockade allt flera att bosätta sig i samhället.

7.5 Knutby idag, en centralortsperiferi?

Från 1971 ingår Knutby i Uppsala kommun och därmed har styrelse och mycket av offentlig service centraliserats till Uppsala. Från mitten av åttiotalet ingår Knutby i Almunge-Knutby kommundelsnämnd, ett kommunalt decentraliseringsförsök. Antalet invånare i tätorten har under 80- och 90-talet ökat. Villor och lägenheter har byggts och i ytterområden har bostäder börjat växa upp igen. 1998 hade Knutby ca 1.300 invånare. Ca 60% av socknens befolkning bor i Knutby samhälle.

Knutby har alltmer blivit ett pendlarsamhälle. Jordbruket som en gång var bygdens huvudnäring har mer eller mindre försvunnit som arbetsgivare. Likaså antalet anställda i skogsbolagen har minskats kraftigt. Allt sker maskinellt. Antalet arbetspendlare till Uppsala har ökat. 1975 uppgav 30 personer att de regelbundet pendlade till Uppsala (Uppsala kommun i siffror 1977/78) och 1990 hade antalet ökat 78 personer (FoB 1990). Arlanda är en stor arbetsplats som ger många i bygden arbete. De arbetsplatser som finns på orten är olika vårdinrättningar, skola, daghem, ICA-affär och ett antal småföretag. I huvudsak är det kvinnodominerade arbetsplatser som finns kvar på orten.

8 Avslutning

Anledningen till att Knutby koloniserades var att området lämpade sig för jordbruk. Genom jordbruket har människor i Knutby under århundraden kunnat försörja sig. Självhushållningen och samhällsstrukturen verkade för ett lokalt styre inom socknens ramar. Med den nya tiden och en växande befolknings krav på försörjning, började det gamla jordbrukssamhället att förändras under andra hälften av 1800-talet. Krav om effektivisering och ökad produktion ledde till stora förändringar i markanvändning och samhällsstruktur. Industrialismens tid hade kommit och nya begrepp som urbanisering och centralisering dök upp. Befolkningsökningen förvandlades under 1900-talet till en befolkningsminskning. Människor flyttade från byarna in till städerna. På 1960-talet vände denna avfolkningsutveckling och människor började flytta tillbaka till Knutby, fast då till tätorten. En centralisering på lokal nivå skulle man kunna säga.

Industrialismens påverkan av jordbruksbygden Knutby har främst inneburit en omflyttning av människor och därmed en ändrad bebyggelsestruktur. Byarna har skattats på människor och antalet brukningsenheter har kraftigt minskat fram till sjuttiotalet. Ensamgårdarna från järnåldern har återuppstått i modern tid! Däremot har inte jordbruksarealen nämnvärt påverkats. Den utvidgning av odlad areal som skedde under 1800- och 1900- talet brukas till största delen alltjämt. Gamla åkermönster känns fortfarande igen trots en ökad maskinanvändning. Knutby brottas idag med glesbygdsproblem. Ökade krav på effektivisering och rationalisering skapar oro för framtida nedläggningar av offentlig och kommersiell service. Motmedlet är att fler väljer att bo i Knutby. Med ett större befolkningsunderlag kan olika verksamheter motiveras att stanna kvar och människorna i Knutby kan få möjlighet att få bo där de trivs.

Sammandrag över fornlämningar i Knutby socken
Numreringen hänvisar till fig. 4

1. S Kaptensgården, Rickeby, gravfält, 7 lämningar.
2. N Gränsta, gravfält, 80 lämningar, 1 röse, 37 runda stensättningar (ss), 2 rektangulära, 4 kvadrater, 2 triangulära, 33 resta stenar, 1 fångstgrop(?).
3. Ö Ösby, fornborg, 100x70m N-S, vall 70m lång och 0,5-1,8m hög.
4. V Kumla, fornborg, osäker, möjlig hägnad 35x40m.
5. Tarv, gravfält, 45 lämningar, 5 högar och 40 runda ss.
6. Hägnaden, fornborg, 150x100 m i N-S, (Risbroberget?).
7. Hemåla, gravfält, 45 lämningar(?), 4 högar, 68 runda ss, 3 rektangulära (Benämnt som Konungariket)
8. Grunsta, gravfält, 40 lämningar av stensättningsliknande form.
9. Skäringby, gravfält, 50 lämningar, 3 högar, 45 runda ss, 2 rektangulära.
10. Skedängen, gravfält, 75 lämningar, 2 rösen, 55 runda ss, 13 kvadratiska, 2 triangulära, 3 resta stenar.
11. Ellsta, gravfält, 25 lämningar, 12 runda ss, 5 kvadratiska, 1 triangulär, 7 resta stenar.
12. Björkö, gravfält, 58 lämningar, 10 högar, 47 runda ss, 1 rektangulär.
13. Sjöslätta, gravfält, 135 lämningar, 106 runda ss, 7 rektangulära, 15 kvadratiska, 1 triangulär, 6 resta stenar.
14. Stora Tallen, gravfält, 45 lämningar, 45 runda ss.
15. S Kumla, gravfält, 9 lämningar, 2 högar, 7 runda ss.
16. SÖ Åsby, gravfält, 55 lämningar, 1 hög, 41 runda ss, 2 triangulära, 11 resta stenar, 2 fångstgropar (?).
17. S Svärdens, gravfält, 6 lämningar.
18. Långgärd, gravfält, ca 30 lämningar, 8 runda ss, 1 rektangulär, 8 kvadratiska, 6 triangulära, 1 rest sten, 3 kvadratiska stenkretsar.
19. Opptorp, gravfält, 28 lämningar, 1 röse, 11 runda ss, 3 kvadratiska, 2 triangulära, 11 resta stenar.
20. Vällnoraodlingen, fornborg, 65x40m, inre och yttre mur, yttre mur 14-19m utåt med borggård, vid utgång yttre mur leder hålväg mot SSÖ.
21. Vällnora, fornborg, 70x30m i NNV-SSÖ, totalt 115m lång, kallmurning på utsidan, vallen 2-6m bred (urspr. ca 4m) l-3m hög.

Käll- och litteraturförteckning
Bra Böckers lexikon, Lund
Den svenska historien, 1992, Bonnier lexikon, Stockholm.
Eriksson, Bertil, 1987, Ur: Samlade berättelser från bygden, Almunge - Knutby SPF.
Flygbildsavdelningen, Lantmäteriverket i Gävle:
Gillberg, Gunnar, 1979, Jordarter och formelement, Uppsala.
Gustavsson, Edvin, 1967, Roslagen under medeltiden, Tierp .
Gustavsson, Edvin, 1983, Roslagen under nyare tiden, del 1 Fram till 1860, Vaddö .
Historiska kartarkivet, Lantmäteriverket, Gävle:
Stockholms län A51 akt nr: 241 Storskifte å åker o äng. uppritad 1755, 1769 av Gustie Sätterberg.
Stockholms län A51 akt nr: 244 Laga skifte m.m., upprättad 1845-46 av Reinberger.
Stockholms län A51 akt nr: A3: 87-88 geometrisk avmätning, upprättad 1641 av Sv. Månsson.
Kartarkivet, natur- och kulturgeografiska inst. Uppsala:
Blå kartan, topografisk karta 1:100 000, blad 116.
Gröna kartan, topografisk karta 1:50 000, blad Uppsala 11I NO och Östhammar 12I SO.
Statens geologiska undersökningar, Rånäsbladet upprättad 1866-67 med beskrivning, 1868, Elis Sidenbladh, Stockholm .
Knutby-Faringe hembygdsförbund, 1986, Bygden som steg ur havet, Uppsala.
Kungliga vitterhets- historie- och antikvitets akademin, 1943-46, Upplands runinskrifter, band 5 U431-603, Stockholm.
Länsstyrelsen Uppsala län, 1982, Vägvisare till naturen i Uppsala län, Uppsala .
Länsstyrelsen Uppsala län, 1979, Vägvisare till kulturen i Uppsala län, Uppsala
Norborg, Lars-Arne 1988, Sveriges historia under 1800- och 1900-talen, andra upplagan, Stockholm.
Radloff, Fredric Vilhelm 1804-05, Beskrifning öfver Roslagen, nyupplaga Norrtälje 1910, faksimilutgåva Norrtälje tidning 1983.
SCB, Folk och bostadsräkningen 1990, del 2: folkmängd och sammanboende.
SCB, Årsbok för Sveriges kommuner 1981, 1985, 1989, 1991
Svenska sällskapet för antropologi och geografi, 1953 - 71, Atlas över Sverige, Stockholm.
Söderman, Inga, 1976, Sveriges jordbruk, Stockholm.
Upplandsmuseet, 1988, Almunge - Knutby kommundel samt Stavby och Tuna socknar, Kulturhistorisk bebyggelseinventering, Tierp.
Uppsala kommun, 1978, Uppsala kommun i siffror 1977-78, Östervåla .