Vasaloppsåkare, lycka till!

Varje vinter är det likadant. Tiden före den första söndagen i mars innebär en ökande stress för ett tiotal knutbybor , nämligen de som är anmälda till Vasaloppet! Förutom pressen att försöka få fart på dököttet så tillkommer som regel ett moment av snöletande.
Man märker ganska lätt om en person är anmäld till vasan eller inte. Är det någon som i mitten på februari inte svarar på tilltal och har en glasartad, frånvarande blick så kan man vara säker på att han eller hon är en av de utvalda. Likaså kan i kvällsmörkret svarta, snabbilande skuggor understundom observeras på någon mindre snölega vid någon skogskant. Självklart en vasaloppsåkare!
Vad är det man kämpar så mycket för? Jo, det är förstås gemenskapen, känslan

av att klara nio mil och själva atmosfären runt tävlingen.
I stort sett alla vasaloppsåkare betalar själva sin anmälningsavgift, resa, kost och logi. Skidsektionen kan betala delar av anmälningsavgiften och då i förhållande till hur aktiv åkaren är ute i distriktet. För att sektionen ska betala hela tävlingsavgiften krävs att åkaren genomfört minst fyra distriktstävlingar i tävlingsklass.
Rutinerna kring resan upp till Mora och Sälen har under decennier arbetats fram och utvecklats till närapå fulländning. Minsta avsteg från rutinerna kan visa sig leda till totala misslyckanden! Att t.ex. inte äta Janssons frestelse, kalops, köttbullar, gräddtårta m.m. hos husmor i Venjan, innebär tvärsäkert både skavsår, kramp och kolik under loppet!